Beeriz

Jag mår hemskt. Okej.
Den här veckan har varit hemsk på många punkter; jobbigt mail, jobbiga beslut, svåra stunder, illamående och mardrömmar. Vill smälta sönder till ett silverhav, omvandlas till mynt och utdelas till allt fattigt folk.
Då kanske jag äntligen skulle kunna känna mig god och behövd. För jag känner tvärtom just nu.
Känslan av att ingen behöver dig på riktigt, ingen behöver dig till verkliga väsentliga skäl, du finns bara till för att du ska göra det.

Jag vet inte ens om jag är förälskad längre, den känslan övermannas av smärta.

Jag har ju fått veta att jag är FÖR ärlig mot folk, det var det hårdaste slaget jag fick.
Känslan av att ”Jaha, men ska jag ljuga då eller?” var så hemskt överväldigande så jag nästan ville drämma huvudet i datorskärmen så att den krossades. Fy fan. Jag vet mycket väl att jag är… vad var det hon sa… Brutalt ärlig… men jag säger ALDRIG vad jag inte anser eller tycker, jag ljuger inte, jag hatar att ljuga.
 Men jag beter mig ju tydligen som ett svin mot henne och min omgivning så… haha, där ser man liksom, ingen annan som klagat innan… Men så är det väl.


Så mycket som jag gråtit denna vecka, gråtit tills händerna skakat, tills ögonen förblindas, tills kroppen reagerat så negativt så att yrsel övermannat mitt inre och jag somnat in i underliga typer av dvala innehållandes abstrakta mardrömmar. Sova. Sova är vad jag vill, för då känns jag inte vid smärtan som hugger vid vaket tillstånd. Hellre mardrömmar än verklighet. All tvekan och inre smärta bränner… och det värsta är att jag inte vet varför jag mår psykiskt dåligt.

Finns vissa punkter:
*En par vänner till mig är självmordsbenägna.
*Jag känner mig så tryckande ensam.
*Jag vet inget om framtiden.
*Jag har förlorat ännu en vän. Eller inte förlorat men… inget kan bli som förr.
*Jag är ful, tjock och är för trött för att göra något åt det.
*Hypokondrin tär hemskt på mig, jag är ständigt illamående, har spänningshuvudvärk.
*Cancer, cystor, bli blind imorgon? ALLT!
*O.S.V.

Men dessa är banne mig inga väsentliga punkter, finns folk som har det jävla mycket värre, så varför tycka synd om mig själv? Kanske för att ingen annan gör det. Jag vill bara sova okej? Men det tillåts inte. Jag måste leva vidare, det finns ett för stort antal människor som älskar mig, jag kan inte lämna min familj här, dom betyder mer för mig än det faktum att jag mår fruktansvärt psykiskt dåligt.

***