Text.
Har funderat ganska starkt på huruvida jag skulle lägga upp den här texten här på bloggen eller inte. Jag tror jag gör det. Såpass personlig har jag redan varit här så att jag kan lägga upp denna.
Den skrevs den 10 oktober.
Jag tänker att... man lever fan bara en gång. Men ändå är jag nog ganska rädd för att leva fullt ut. Jag får så lätt dåligt samvete för saker som egentligen är rätt så menlösa. Jag kan se bilder på mig själv, mitt beteende, mitt allmänna sätt att vara. Det är ganska läskigt egentligen. Många av mina vänner ser bara en sida av mig, den som jag är på fester; Jag är Sir TafsAlot, dricker mängder, är supersocial, vill synas. Det jag som är våghalsigt, gör saker som jag känner ”Varför” när jag gör det. Jag älskar det jaget. Samtidigt som jag hatar det.
Men det är det ganska så ytliga Jaget som jag har. Sen finns det en annan sida av mig, den sidan av mig som är… Jag… alltså, det Jag som känns rätt. Vissa av er känner till det. Jaget som gillar att läsa, mysa framför brasan, ha häftiga högljudda diskussioner om saker, sova i varandras famn mitt på dagen.
Jaget som tycker om att krypa upp bland täcken och kuddar och
bara njuta av det mjuka.
Jaget som älskar färger, prasslet av höstlöv under fötterna, plocka äpplen direkt från träden, sitta på en brygga och lyssna på vattnets kluckande, känna mjukt gräs mellan fingrarna, gå nattpromenader under stjärnklar himmel. Jaget som har så djupa och fruktansvärt underbara, förjävliga, upplyftande, glädjande, deprimerande tankar inom sig. Det lilla Jaget inom mig som är ett naturbarn. Det naturbarn jag är uppvuxen som. Jag tycker om att klättra i träd, åka kana över isfläckar på gatan, rulla ner för backar. När det Jaget får komma fram, när det uppmuntras och inte tas som barnsligt, då mår jag nog som bäst när jag tänker efter.
Visst, jag älskar att festa, det är klart, annars skulle jag inte göra det! Fest är skitkul, umgås med sina vänner, njuta av goda drycker, prata, flumma och få fram nya sidor hos sig själv. Men vissa saker känner jag att… det går inte ihop med… mig! Jag kan inte förklara det. Det känns som om vissa saker bara är fel ibland. Till exempel att jag har börjat röka vattenpipa. Det är något som känns underligt. Ja, jag tycker det är jättegott men, det är nikotin! Det är fan inte bättre än att sticka en cigg i käften. Jag försöker tänka Oh well, du får ju inte cancer av detta. Men hypokondrikern i mig säger emot. Ständigt. Vad jag än gör så finns det risk för sjukdom. Alltid.
Ska köpa handdesinfektionsmedel på måndag. Underbart!
Det är ju så! Jag hatar min hjärna. Kanske borde gå och försöka ordna upp det här med hypokondrin. Men alltså… vart fan då i Kristinehamn?
Hypokondri är åtkomligt för behandling med samtalsterapi, som kan göra symtomen hanterbara för den enskilde och därmed ge möjligheter till ett hanterbart vardagsliv.
Oron och rädslan för fysiska sjukdomar kvarstår men på en lägre nivå. Vid svåra besvär, där ängslan övergått i ett ångesttillstånd, kan ångestdämpande läkemedel var nödvändiga under inledningsfasen av samtalsterapin.
Låter ju lovande eller hur? Mycket trevligt.
Det plus medicin för Dariers. Kanske kan fråga på vårdcentralen i samma veva.
Ämnesskutt… eller det är det egentligen inte men… anyway.
Jag är så lycklig över alla mina vänner. Hur många gånger har man inte hört ”Den som inte har vänner har inget liv”… det stämmer så väl, i alla fall på mig. Jag skulle inte ha överlevt. Tanken på total ensamhet, den är för hemsk för att ens tänkas på… och trots gör jag det. Ofta. Och länge. Tankar på döden. Total terror då tankar om döden kommer. Men det har jag textat ner så ofantligt många gånger nu.
Jag är rädd för förändring, att göra saker på egen hand, att göra stora saker. Förändring kan innebära död. Det är det jag menar med att jag är rädd för att leva fullt ut. Det är läskigt. Jag vill så mycket med mitt liv, men jag behöver extrema knuffar i ryggen, även smällar i ansiktet ibland för att ta mig dit jag vill. Jag behöver ständigt peppande, jag har ett evigt behov av bekräftelse, jag klarar inte av saker om jag inte blir pushad till det. Om jag verkligen sliter mig själv i kragen, då kan jag fixa det. Men de flesta projekt jag startar fortsätts inte om ingen sparkar mig i baken. Rätt så värdelöst egentligen. Som att jag skulle försöka gå ner i vikt, jag la ju ner efter en vecka. Jag är för lat! Och då blev jag ändå pushad, men det var inte tillräckligt. Jag försökte pusha mig själv men det gick inte. Jag är för lat! Jag väger ca tio kilo för mycket, mitt BMI är för högt. Jag måste skärpa mig. Men jag orkar inte.
Precis. Jag behövde skriva detta.
Den skrevs den 10 oktober.
Jag tänker att... man lever fan bara en gång. Men ändå är jag nog ganska rädd för att leva fullt ut. Jag får så lätt dåligt samvete för saker som egentligen är rätt så menlösa. Jag kan se bilder på mig själv, mitt beteende, mitt allmänna sätt att vara. Det är ganska läskigt egentligen. Många av mina vänner ser bara en sida av mig, den som jag är på fester; Jag är Sir TafsAlot, dricker mängder, är supersocial, vill synas. Det jag som är våghalsigt, gör saker som jag känner ”Varför” när jag gör det. Jag älskar det jaget. Samtidigt som jag hatar det.
Men det är det ganska så ytliga Jaget som jag har. Sen finns det en annan sida av mig, den sidan av mig som är… Jag… alltså, det Jag som känns rätt. Vissa av er känner till det. Jaget som gillar att läsa, mysa framför brasan, ha häftiga högljudda diskussioner om saker, sova i varandras famn mitt på dagen.
Jaget som tycker om att krypa upp bland täcken och kuddar och
bara njuta av det mjuka.
Jaget som älskar färger, prasslet av höstlöv under fötterna, plocka äpplen direkt från träden, sitta på en brygga och lyssna på vattnets kluckande, känna mjukt gräs mellan fingrarna, gå nattpromenader under stjärnklar himmel. Jaget som har så djupa och fruktansvärt underbara, förjävliga, upplyftande, glädjande, deprimerande tankar inom sig. Det lilla Jaget inom mig som är ett naturbarn. Det naturbarn jag är uppvuxen som. Jag tycker om att klättra i träd, åka kana över isfläckar på gatan, rulla ner för backar. När det Jaget får komma fram, när det uppmuntras och inte tas som barnsligt, då mår jag nog som bäst när jag tänker efter.
Visst, jag älskar att festa, det är klart, annars skulle jag inte göra det! Fest är skitkul, umgås med sina vänner, njuta av goda drycker, prata, flumma och få fram nya sidor hos sig själv. Men vissa saker känner jag att… det går inte ihop med… mig! Jag kan inte förklara det. Det känns som om vissa saker bara är fel ibland. Till exempel att jag har börjat röka vattenpipa. Det är något som känns underligt. Ja, jag tycker det är jättegott men, det är nikotin! Det är fan inte bättre än att sticka en cigg i käften. Jag försöker tänka Oh well, du får ju inte cancer av detta. Men hypokondrikern i mig säger emot. Ständigt. Vad jag än gör så finns det risk för sjukdom. Alltid.
Ska köpa handdesinfektionsmedel på måndag. Underbart!
Det är ju så! Jag hatar min hjärna. Kanske borde gå och försöka ordna upp det här med hypokondrin. Men alltså… vart fan då i Kristinehamn?
Hypokondri är åtkomligt för behandling med samtalsterapi, som kan göra symtomen hanterbara för den enskilde och därmed ge möjligheter till ett hanterbart vardagsliv.
Oron och rädslan för fysiska sjukdomar kvarstår men på en lägre nivå. Vid svåra besvär, där ängslan övergått i ett ångesttillstånd, kan ångestdämpande läkemedel var nödvändiga under inledningsfasen av samtalsterapin.
Låter ju lovande eller hur? Mycket trevligt.
Det plus medicin för Dariers. Kanske kan fråga på vårdcentralen i samma veva.
Ämnesskutt… eller det är det egentligen inte men… anyway.
Jag är så lycklig över alla mina vänner. Hur många gånger har man inte hört ”Den som inte har vänner har inget liv”… det stämmer så väl, i alla fall på mig. Jag skulle inte ha överlevt. Tanken på total ensamhet, den är för hemsk för att ens tänkas på… och trots gör jag det. Ofta. Och länge. Tankar på döden. Total terror då tankar om döden kommer. Men det har jag textat ner så ofantligt många gånger nu.
Jag är rädd för förändring, att göra saker på egen hand, att göra stora saker. Förändring kan innebära död. Det är det jag menar med att jag är rädd för att leva fullt ut. Det är läskigt. Jag vill så mycket med mitt liv, men jag behöver extrema knuffar i ryggen, även smällar i ansiktet ibland för att ta mig dit jag vill. Jag behöver ständigt peppande, jag har ett evigt behov av bekräftelse, jag klarar inte av saker om jag inte blir pushad till det. Om jag verkligen sliter mig själv i kragen, då kan jag fixa det. Men de flesta projekt jag startar fortsätts inte om ingen sparkar mig i baken. Rätt så värdelöst egentligen. Som att jag skulle försöka gå ner i vikt, jag la ju ner efter en vecka. Jag är för lat! Och då blev jag ändå pushad, men det var inte tillräckligt. Jag försökte pusha mig själv men det gick inte. Jag är för lat! Jag väger ca tio kilo för mycket, mitt BMI är för högt. Jag måste skärpa mig. Men jag orkar inte.
Precis. Jag behövde skriva detta.
Kommentarer
Postat av: Ann
Jag älskar bloggar. Man får skriva av sig alla de tankar som klumpar ihop sig där inne. Man får beskriva de känslor som inte kommer ut. Andra får läsa det. Vänner får lättare tillgång till ditt inre.
Det är underbart. Fast själv har jag inte mod nog att göra så. Svårt att komma in i mitt skal men jag har inte så mycket där inne ändå ;)
Jag tror att jag redan kommenterat den här texten någonstans...
Postat av: Sara
Jag minns när vi var små. När vi åkte kana på isen, åt körsbär från ert enorma träd (som jag aldrig vågade klättra i) och byggde små samhällen åt sniglar. Those were the days!
Postat av: Kattungen
läst texten en gång tidigare <3 du vet jag är här... ska vi gå ner i vikt tillsammans tro? vi kan tävla ;) för varje kilo jag går upp ska du ner?
Trackback
