Beeriz

Mitt bloggskrivande ligger ganska långt ner på min intresselista just nu känner jag.

Jag känner mig konstig och hjälplös.
Det är så många i min omgivning som mår dåligt / Är deprimerade / Har det allmänt dåligt.
Jag tycker det är.... jobbigt.

Jag vill bara få krama om er alla och lova att allt blir bra. Men jag vet inte... det börjar kännas så
passé att säga det i dessa tider. Kommer verkligen allt bli bra? Filosofin jag har levt efter i ca fyra år nu: "Allt kommer bli bra, kanske inte imorgon, kanske inte nästa vecka, kanske inte på femtio år,
men någon gång så kommer allt bli bra", den börjar kännas så avslagen. Kommer allting verkligen bli bra? Jag börjar fan tvivla alltså, och det är en ganska hemsk känsla.

Suck. Jaja, fest på lördag 31:e, sen Radium den 7:e november. Dränka lite sorger. Krama om mina vänner.
Bara få försvinna lite. Ganska patetiskt egentligen. Jag som lovade mig själv att aldrig bli sådan här,
dricka för att slippa smärtan. Fy fan alltså.

I förrgår så pratade jag sådär pinsamt mycket igen. Jag och pappa tittade på Grinchen och jag kunde inte hålla käft. Det gick verkligen inte! Munnen bara malde på. Lyckades vara tyst kanske en halvtimme sammanlagt under filmen. Trettio minuter av hundrafyra. Paaatetiskt.

Nedriga papegoja, jag borde sy igen munnen med tjock ståltråd.



Ha det.

Antar jag.