Beeriz

Läste just Hannahs blogginlägg som har en rubrik som börjar med orden What is love? och det fick mig att tänka.

Det är så sjukt många människor i mitt liv som betyder så oerhört mycket för mig. Så många jag älskar i olika grader, jag blir så lätt "Kär"... alltså inte "oh gud, jag är så kär, låt oss dansa över blomsterängen"-kär utan mer... "Jag vill vara i din närhet, jag trivs när du är med, jag trivs med att höra din röst"-kär... Starka VÄNSKAPS-behov helt enkelt...
jag kan inte förklara, what the fuck!

Anyway...
Men grejen är att jag har så svårt att visa det, svårt att visa hur jag gillar folk...
Jag känner mig akward med vissa människor, människor som jag verkligen gillar men... det är så svårt att visa min kärlek, stark som lätt, för folk då jag är så osäker på vad andra tycker om mig. Och det kan bli hemskt jobbigt, då det finns folk som jag kännt i flera år och känner att Gooh, jag vill krama om! men inte vågar för att det känns fel... trots att jag... åh Gud, jag kan inte formulera mig rätt nu ens så jag försöker ínte ens... *pust*

Räjka är ett starkt exempel på en "Jag vill vara i din närhet, jag trivs när du är med, jag trivs med att höra din röst"-kärlek för mig. Jag mår bra med henne, jag kan prata med henne om allt och ingenting, hon är en person som jag känner mig säker och trygg med. Jag kan skratta och gråta tillsammans med henne, visa alla typer av känslor utam att känna mig... vad ska man kalla det... fel! En vänskaplig förälskelse från min sida som pågått sen första gången jag träffade henne för cirka sex år sen. Me<3u.

Sen att jag har Börje, det är en annan förälskelse. Det är en parförälskelse som jag kommer värdesätta för all framtid och även om vi gör slut en dag så kommer jag alltid att älska honom. 
Sen är jag förälskad i en hel drös med kompisar i skolan och jag kommer gå sönder när vi alla går åt olika håll snart. Kärlek hit och dit, det gör ont, kärlek är smärtsamt... men det är  väl bara ännu en lektion i livets hårda skola.

Jag tror det är min kärlek som gör att jag är så hemskt rädd för döden. There, I said it! Jag ska inte ljuga mer, jag är sjukt skräckslagen för döden. Jag vill inte förlora mina nära, jag orkar inte ens tänka på det. Så många timmar spenderade i ensamhet i den hemska skräcken för att se min familj dö ifrån mig... försöker tänka på livet men...
Min familj är min rikedom, min ovärdeliga skatt. Mina bröder är mina diamanter, unika, glittrande och vackra. Min mamma mitt guld, varmt, mjukt och glädjande. Pappa mitt silver, starkt, skimmrande och lysande.
En skatt som ingen kan ta ifrån mig, den är inlåst i mitt hjärtas kista, tillsammans med alla glimmande, glittrande guldkorn som utgör mina vänner, nära, kära och bekanta. Ni är skönheten som lyser upp världen.

Tack för att ni finns. 

Ska tillägga att jag umgåtts en massa med min mamma idag. Efter jag var på stan med Hannah, Sarah, Ed och...Elin(?) så gick jag hem tills mamma kom hem från jobbet, vi åkte iväg och plockade liljekonvaljer till mormors grav ute vid Visnum Kils kyrka. Fint. Sen efter det så åkte vi och åt på McDonalds innan vi åkte till Lindex och KappAhl. Mamma köpte en vit skjorta och jag fick en blå Push Up-BH. Wie. Åkte och handlade, åkte hem... jao...sen har vi tittat på Eragon, ätit chiliötter och druckit Blue Keld. Awesome dag.

Köpt en asmysig tröja idag med. En stickad svart sak med vida ärmar och stora mysiga knappar... great stuff.

Anyway...

Dagens tanke: Livet kan vara rätt ljust ibland ändå..