Beeriz

Är sådär omotiverat deppig igen. Nere utan någon som helst vettig anledning. Eller visst, anledningar finns det väl, men inga nya, inget nytt på den fronten som skulle trycka ner humöret nu. Bortsett från att vissa vänner är nere, jag håller på att bli förkyld och jag kvävs hemma, också det helt utan anledning. jag är bara så fruktansvärt trött på det nu. Känns som om jag kommer skriva en massa oregelbundet pladder just nu... så att den som läser är beredd på det.

Uh... mina humörsvängingar den senaste veckan har varit fullkomligt vidriga kan jag iallafall säga. Det tar så jävla hårt gör det. Att på en sekund(!) gå från ganska neutral och lugn till hyperaktiv, gå från hyperaktiv till ångestfylld deluxe. Det tär fysiskt gör det, det är utmattande, kroppen hänger inte med att gå från att bara vilja sitta still i en fåtölj och stirra in i väggen till att vilja skutta runt i rummet till hård och hög musik.

Jag vill inte bo hemma mer...

Hej, jag är ett skilsmässobarn! Att ha levt på ett vis i ca sex år som man fick fullkomligt nog av efter redan två... det är inte kul. Jag pratar alltså om detta skiftande mellan mamma och pappa. Jämna veckor hos pappa, udda hos mamma och Tomas. Två hem. Vad är hemma egentligen för mig? Jag ska aldrig hem till "mig", det är alltid hem till mamma eller pappa. Så jag gör mycket för att undvika hemmet. Inte för att jag ogillar mina föräldrar, nej, bara detta skiftande. Jag tänker inte gå in detaljerat på om varför det är så jobbigt som det är, för det borde folk förstå. Jag är tjugo år gammal nu, jag vill bort från detta. Jag känner mig liksom inte... vuxen, om man nu ska kalla det det. Det är därför jag åker till kompisar så ofta jag kan, helst till andra städer, bara bort från hemmet. Karlstad är ju nästan som mitt andra hem nu, jag mår bra där. Hemma hos Lizz, Linnea eller bara ute på stan. Jag kan ju få låtsas för en stund att jag bor i en lägenhet med en vän istället för hemma hos föräldrarna. Hellre det...
jag vill bara undan från det!

Hos mamma har jag iallafall det mest eget. Egen TV, med mina filmer, mina älsklingar. Där kan jag stänga in mig, lyssna på min musik, gömma mig i filmens värld. Kan sitta vid min lap-top med TV:n igång samtidigt, försvinna in i cyberspace och samtidigt vara i filmens magi. Har nära till allt där, skolan, stan, vänner. Mitt rum är stort och själva huset i sig är lättillgängligt, inga problem med att ta dit kompisar eller förklara vägen dit.
Hos pappa... jag är väldigt sällan i mitt rum där, bortsett från på nätterna då jag sover. Annars sitter jag i vardagsrummet vid min lap-top med TV:n igång. Vill jag till någonstans så måste jag antingen ta en ca fyrtio minuter lång promenad, be och skjuts eller ta bussen. Att ta kompisar hem är ganska oväsentligt, långt ifrån allt, inte många som känner för att ta sig dit. Sällan jag vill att folk kommer dit heller, jag åker hellre tilld dom.

Usch. Jag är så hemskt beroende av närhet. Mina vänner. Jag klarar mig inte utan.

Ge mig onsdag nu. Fylla, fest...
Det är det jag vill ha nu. St Patrick's day!

Ha det.