Tankar.
Det har inte hänt något speciellt, jag är bara tvungen att skriva ner detta. Tankar i mitt huvud som måste bli skrivna omgående.
Tankar som virvlar omkring i mitt huvud. Om allt och ingenting. Om saker och ting, negativt som positivt. Tankar utan mål. Det har snöat hela dagen, snudd på snöstorm i den lilla staden. Vädret speglar mitt inre känns det som. Snurrigt, kallt, vitt och vilt farande omkring. Ganska vackert, men ändå bortstötande och inget man vill kännas vid. Inte jag iallafall. Det är underligt hur ett sinne kan hålla så mycket inom sig. Att det får plats liksom. Så mycket som man bara vill kasta bort som ett ihopknycklat papper, men samtidigt så mycket man inte vill förlora för allt i världen.
Jag vet hur det känns när den "dåliga" bägaren fyllts upp till bredden och rinner över. Det gör ont. Det är smärtsamt. Speciellt när man känner så väl den där "En sak till och jag bryter ihop"-känslan och den saken händer. Ilska och sorg. Bitterhet och kyla. Känslor. Mina känslor styr mig. Mitt sinne kan gå igenom iallafall fem olika sinnesstämningar på en timme. Det är jobbigt. Tro mig. Att låta hjärtat styra istället för förnuftet kan vara fatalt. Men så funkar jag. De flesta tycker om mig p.g.a just det. Mina känslor, mina tankar, mitt sätt att tala, mitt sätt att ta åt mig saker. Min stil, mina åsikter, mina vanor. Det är tydligen något att tycka om. Mina personligheter, oh ja, jag har flera. Dom är uppenbarligen älskvärda. Av många, men inte av mig.
Underligt att vissa ord tar fast, medans andra bara viftas bort. Undrar vad det beror på. Att saker som en person säger kan slita tag i sinnet och stanna, medan något som en annan säger kanske bara "Jaja" och försvinner till biblioteket längst bak i hjärnan. Även om personerna som säger det kanske båda är hemskt nära till en...
Underligt säger jag, underligt.
Jag sitter här vid min lap-top, tittar med ett halvt öga på The Simpsons och skriver. Ania och Daniel sitter i Daniels rum, pappa vilar. Imorgon kväll ska vi laga tacos tillsammans, det ska bli roligt. Och på fredag ska vi luncha på Pizza House: Pan Pizza Buffé. Förhoppningsvis så blir bror Eric med oss. Beror på när han kommer till stan.
Framtiden. Morgondag, helg, vecka, vad sker? Dessa tider är helt upphakade på planering och framtidsvisioner. Skriv i kalendern, sätt på alarmet, var redo. Sök till högskola, skriv din cv, när ska vi ses, när är läxan till, vilken tid etc etc etc... Halvt psykbryt? Oh ja. Tankar på framtid, personlig och andras. Vad kommer ske, kommer jag klara mig, kommer jag bli okej?
När jag tittar upp från skärmen ser jag ut över pappas vardagsrum. Vårat vardagsrum. En TV som står på ett tv-bord med en dvd, en video pch en bunt filmer i. Framför den står ett playstation2 som GuitarHero Metallica ligger i. Brevid TV:n en öppen spis som inte brinner, på den står ett antal ljusstakar och lyktor. Lampor, tavlor, det vanliga. Jag ser dörren in till mitt rum. På den sitter ett gammalt foto från när jag var i 15-årsåldern. Dåtid.
Jag vill se en framtid. Ge mig ett jobb och en egen lägenhet. Det skulle vara det ultimata just nu.
Just det. Sug på detta ni! Idag har jag varit singel i en månad, just for your information.
Ännu en sak jag upptäckt; Jag kan skriva utan att kolla på tangentbordet nu. Eller ja, nästan iallafall. Coolt.
Tankar som virvlar omkring i mitt huvud. Om allt och ingenting. Om saker och ting, negativt som positivt. Tankar utan mål. Det har snöat hela dagen, snudd på snöstorm i den lilla staden. Vädret speglar mitt inre känns det som. Snurrigt, kallt, vitt och vilt farande omkring. Ganska vackert, men ändå bortstötande och inget man vill kännas vid. Inte jag iallafall. Det är underligt hur ett sinne kan hålla så mycket inom sig. Att det får plats liksom. Så mycket som man bara vill kasta bort som ett ihopknycklat papper, men samtidigt så mycket man inte vill förlora för allt i världen.
Jag vet hur det känns när den "dåliga" bägaren fyllts upp till bredden och rinner över. Det gör ont. Det är smärtsamt. Speciellt när man känner så väl den där "En sak till och jag bryter ihop"-känslan och den saken händer. Ilska och sorg. Bitterhet och kyla. Känslor. Mina känslor styr mig. Mitt sinne kan gå igenom iallafall fem olika sinnesstämningar på en timme. Det är jobbigt. Tro mig. Att låta hjärtat styra istället för förnuftet kan vara fatalt. Men så funkar jag. De flesta tycker om mig p.g.a just det. Mina känslor, mina tankar, mitt sätt att tala, mitt sätt att ta åt mig saker. Min stil, mina åsikter, mina vanor. Det är tydligen något att tycka om. Mina personligheter, oh ja, jag har flera. Dom är uppenbarligen älskvärda. Av många, men inte av mig.
Underligt att vissa ord tar fast, medans andra bara viftas bort. Undrar vad det beror på. Att saker som en person säger kan slita tag i sinnet och stanna, medan något som en annan säger kanske bara "Jaja" och försvinner till biblioteket längst bak i hjärnan. Även om personerna som säger det kanske båda är hemskt nära till en...
Underligt säger jag, underligt.
Jag sitter här vid min lap-top, tittar med ett halvt öga på The Simpsons och skriver. Ania och Daniel sitter i Daniels rum, pappa vilar. Imorgon kväll ska vi laga tacos tillsammans, det ska bli roligt. Och på fredag ska vi luncha på Pizza House: Pan Pizza Buffé. Förhoppningsvis så blir bror Eric med oss. Beror på när han kommer till stan.
Framtiden. Morgondag, helg, vecka, vad sker? Dessa tider är helt upphakade på planering och framtidsvisioner. Skriv i kalendern, sätt på alarmet, var redo. Sök till högskola, skriv din cv, när ska vi ses, när är läxan till, vilken tid etc etc etc... Halvt psykbryt? Oh ja. Tankar på framtid, personlig och andras. Vad kommer ske, kommer jag klara mig, kommer jag bli okej?
När jag tittar upp från skärmen ser jag ut över pappas vardagsrum. Vårat vardagsrum. En TV som står på ett tv-bord med en dvd, en video pch en bunt filmer i. Framför den står ett playstation2 som GuitarHero Metallica ligger i. Brevid TV:n en öppen spis som inte brinner, på den står ett antal ljusstakar och lyktor. Lampor, tavlor, det vanliga. Jag ser dörren in till mitt rum. På den sitter ett gammalt foto från när jag var i 15-årsåldern. Dåtid.
Jag vill se en framtid. Ge mig ett jobb och en egen lägenhet. Det skulle vara det ultimata just nu.
Just det. Sug på detta ni! Idag har jag varit singel i en månad, just for your information.
Ännu en sak jag upptäckt; Jag kan skriva utan att kolla på tangentbordet nu. Eller ja, nästan iallafall. Coolt.
~
Kommentarer
Trackback
