Självömkan?
Mitt bloggskrivande ligger ganska långt ner på min intresselista just nu känner jag.
Jag känner mig konstig och hjälplös.
Det är så många i min omgivning som mår dåligt / Är deprimerade / Har det allmänt dåligt.
Jag tycker det är.... jobbigt.
Jag vill bara få krama om er alla och lova att allt blir bra. Men jag vet inte... det börjar kännas så
passé att säga det i dessa tider. Kommer verkligen allt bli bra? Filosofin jag har levt efter i ca fyra år nu: "Allt kommer bli bra, kanske inte imorgon, kanske inte nästa vecka, kanske inte på femtio år,
men någon gång så kommer allt bli bra", den börjar kännas så avslagen. Kommer allting verkligen bli bra? Jag börjar fan tvivla alltså, och det är en ganska hemsk känsla.
Suck. Jaja, fest på lördag 31:e, sen Radium den 7:e november. Dränka lite sorger. Krama om mina vänner.
Bara få försvinna lite. Ganska patetiskt egentligen. Jag som lovade mig själv att aldrig bli sådan här,
dricka för att slippa smärtan. Fy fan alltså.
I förrgår så pratade jag sådär pinsamt mycket igen. Jag och pappa tittade på Grinchen och jag kunde inte hålla käft. Det gick verkligen inte! Munnen bara malde på. Lyckades vara tyst kanske en halvtimme sammanlagt under filmen. Trettio minuter av hundrafyra. Paaatetiskt.
Nedriga papegoja, jag borde sy igen munnen med tjock ståltråd.
Ha det.
Antar jag.
Jag känner mig konstig och hjälplös.
Det är så många i min omgivning som mår dåligt / Är deprimerade / Har det allmänt dåligt.
Jag tycker det är.... jobbigt.
Jag vill bara få krama om er alla och lova att allt blir bra. Men jag vet inte... det börjar kännas så
passé att säga det i dessa tider. Kommer verkligen allt bli bra? Filosofin jag har levt efter i ca fyra år nu: "Allt kommer bli bra, kanske inte imorgon, kanske inte nästa vecka, kanske inte på femtio år,
men någon gång så kommer allt bli bra", den börjar kännas så avslagen. Kommer allting verkligen bli bra? Jag börjar fan tvivla alltså, och det är en ganska hemsk känsla.
Suck. Jaja, fest på lördag 31:e, sen Radium den 7:e november. Dränka lite sorger. Krama om mina vänner.
Bara få försvinna lite. Ganska patetiskt egentligen. Jag som lovade mig själv att aldrig bli sådan här,
dricka för att slippa smärtan. Fy fan alltså.
I förrgår så pratade jag sådär pinsamt mycket igen. Jag och pappa tittade på Grinchen och jag kunde inte hålla käft. Det gick verkligen inte! Munnen bara malde på. Lyckades vara tyst kanske en halvtimme sammanlagt under filmen. Trettio minuter av hundrafyra. Paaatetiskt.
Nedriga papegoja, jag borde sy igen munnen med tjock ståltråd.
Ha det.
Antar jag.
Lite random.
Jaha ja. Uppdatering för er godingar som läser om mitt lilla liv.
På torsdag är det alltså dags. Höstfesten på KPS.
Då ska jag vara utklädd till grönskans prinsessa och jag ska sjunga tillsammans med Danne i skolbandet Profilez som består av mig, Danne, Daniel(?) Benny och Johan. Vi rockar fett... typ.
Jaja, det låter riktigt bra med tanke på att vi bara repat tillsammans tre gånger än så länge.
Så det blir nog bra, men det känns nervöst. Men samtidigt känns det mycket roligt att stå på "scen" igen.
Ska repa igen idag om ca en timme. En ny låt ska läras in med. Men det blir bra!
Imorgon ska jag kanske träffa Ed och Ann. Skulle vara superkul!
Fick världens sötaste sms av Ed i natt. Jag blev glad i hjärtat.
Fantastiskt.
Japp.
Få se nu... oktober månad verkar bli ganska bra.
22:a oktober är det höstfesten. På fredagen den 23:e så ska jag luncha med Sanja. Ska kolla med Maggan om jag kan smita lite tidigare än tolv. Lite klent med kompislunch på minde än en timme. Men det borde inte vara några problem. Hoppas jag. Sen har jag lov hela vecka 44 ! Underbart! På Halloween den 31:e blir det en awesome zombiewalk och Dead Mans Party i Karlstad. Kommer vara underbart. Förhoppningsvis.
Men jag är lite bestört över att några verkar griniga på mig för att jag "dissar" Outbreak II (Zombielajv på UNO) ... Men var det då, jag vill festa.
Inget flyt i skrivandet.
Just nu lyssnar jag på den underbaraste låten ever på ett ungefär. Den är så... absurt vacker, alltså...
Det går inte att beskriva, man måste lyssna på den.
http://www.youtube.com/watch?v=5Dzi3roEjn4
Min absoluta favoritlåt för tillfället, jag får inte nog.
Det får räcka för idag.
Lunch om ca en halvtimme. Sen rep med Profilez. Sen Historia, skriva om antikens Sparta.
Ha det.
På torsdag är det alltså dags. Höstfesten på KPS.
Då ska jag vara utklädd till grönskans prinsessa och jag ska sjunga tillsammans med Danne i skolbandet Profilez som består av mig, Danne, Daniel(?) Benny och Johan. Vi rockar fett... typ.
Jaja, det låter riktigt bra med tanke på att vi bara repat tillsammans tre gånger än så länge.
Så det blir nog bra, men det känns nervöst. Men samtidigt känns det mycket roligt att stå på "scen" igen.
Ska repa igen idag om ca en timme. En ny låt ska läras in med. Men det blir bra!
Imorgon ska jag kanske träffa Ed och Ann. Skulle vara superkul!
Fick världens sötaste sms av Ed i natt. Jag blev glad i hjärtat.
Fantastiskt.
Japp.
Få se nu... oktober månad verkar bli ganska bra.
22:a oktober är det höstfesten. På fredagen den 23:e så ska jag luncha med Sanja. Ska kolla med Maggan om jag kan smita lite tidigare än tolv. Lite klent med kompislunch på minde än en timme. Men det borde inte vara några problem. Hoppas jag. Sen har jag lov hela vecka 44 ! Underbart! På Halloween den 31:e blir det en awesome zombiewalk och Dead Mans Party i Karlstad. Kommer vara underbart. Förhoppningsvis.
Men jag är lite bestört över att några verkar griniga på mig för att jag "dissar" Outbreak II (Zombielajv på UNO) ... Men var det då, jag vill festa.
Inget flyt i skrivandet.
Just nu lyssnar jag på den underbaraste låten ever på ett ungefär. Den är så... absurt vacker, alltså...
Det går inte att beskriva, man måste lyssna på den.
http://www.youtube.com/watch?v=5Dzi3roEjn4
Min absoluta favoritlåt för tillfället, jag får inte nog.
Det får räcka för idag.
Lunch om ca en halvtimme. Sen rep med Profilez. Sen Historia, skriva om antikens Sparta.
Ha det.
Text.
Har funderat ganska starkt på huruvida jag skulle lägga upp den här texten här på bloggen eller inte. Jag tror jag gör det. Såpass personlig har jag redan varit här så att jag kan lägga upp denna.
Den skrevs den 10 oktober.
Jag tänker att... man lever fan bara en gång. Men ändå är jag nog ganska rädd för att leva fullt ut. Jag får så lätt dåligt samvete för saker som egentligen är rätt så menlösa. Jag kan se bilder på mig själv, mitt beteende, mitt allmänna sätt att vara. Det är ganska läskigt egentligen. Många av mina vänner ser bara en sida av mig, den som jag är på fester; Jag är Sir TafsAlot, dricker mängder, är supersocial, vill synas. Det jag som är våghalsigt, gör saker som jag känner ”Varför” när jag gör det. Jag älskar det jaget. Samtidigt som jag hatar det.
Men det är det ganska så ytliga Jaget som jag har. Sen finns det en annan sida av mig, den sidan av mig som är… Jag… alltså, det Jag som känns rätt. Vissa av er känner till det. Jaget som gillar att läsa, mysa framför brasan, ha häftiga högljudda diskussioner om saker, sova i varandras famn mitt på dagen.
Jaget som tycker om att krypa upp bland täcken och kuddar och
bara njuta av det mjuka.
Jaget som älskar färger, prasslet av höstlöv under fötterna, plocka äpplen direkt från träden, sitta på en brygga och lyssna på vattnets kluckande, känna mjukt gräs mellan fingrarna, gå nattpromenader under stjärnklar himmel. Jaget som har så djupa och fruktansvärt underbara, förjävliga, upplyftande, glädjande, deprimerande tankar inom sig. Det lilla Jaget inom mig som är ett naturbarn. Det naturbarn jag är uppvuxen som. Jag tycker om att klättra i träd, åka kana över isfläckar på gatan, rulla ner för backar. När det Jaget får komma fram, när det uppmuntras och inte tas som barnsligt, då mår jag nog som bäst när jag tänker efter.
Visst, jag älskar att festa, det är klart, annars skulle jag inte göra det! Fest är skitkul, umgås med sina vänner, njuta av goda drycker, prata, flumma och få fram nya sidor hos sig själv. Men vissa saker känner jag att… det går inte ihop med… mig! Jag kan inte förklara det. Det känns som om vissa saker bara är fel ibland. Till exempel att jag har börjat röka vattenpipa. Det är något som känns underligt. Ja, jag tycker det är jättegott men, det är nikotin! Det är fan inte bättre än att sticka en cigg i käften. Jag försöker tänka Oh well, du får ju inte cancer av detta. Men hypokondrikern i mig säger emot. Ständigt. Vad jag än gör så finns det risk för sjukdom. Alltid.
Ska köpa handdesinfektionsmedel på måndag. Underbart!
Det är ju så! Jag hatar min hjärna. Kanske borde gå och försöka ordna upp det här med hypokondrin. Men alltså… vart fan då i Kristinehamn?
Hypokondri är åtkomligt för behandling med samtalsterapi, som kan göra symtomen hanterbara för den enskilde och därmed ge möjligheter till ett hanterbart vardagsliv.
Oron och rädslan för fysiska sjukdomar kvarstår men på en lägre nivå. Vid svåra besvär, där ängslan övergått i ett ångesttillstånd, kan ångestdämpande läkemedel var nödvändiga under inledningsfasen av samtalsterapin.
Låter ju lovande eller hur? Mycket trevligt.
Det plus medicin för Dariers. Kanske kan fråga på vårdcentralen i samma veva.
Ämnesskutt… eller det är det egentligen inte men… anyway.
Jag är så lycklig över alla mina vänner. Hur många gånger har man inte hört ”Den som inte har vänner har inget liv”… det stämmer så väl, i alla fall på mig. Jag skulle inte ha överlevt. Tanken på total ensamhet, den är för hemsk för att ens tänkas på… och trots gör jag det. Ofta. Och länge. Tankar på döden. Total terror då tankar om döden kommer. Men det har jag textat ner så ofantligt många gånger nu.
Jag är rädd för förändring, att göra saker på egen hand, att göra stora saker. Förändring kan innebära död. Det är det jag menar med att jag är rädd för att leva fullt ut. Det är läskigt. Jag vill så mycket med mitt liv, men jag behöver extrema knuffar i ryggen, även smällar i ansiktet ibland för att ta mig dit jag vill. Jag behöver ständigt peppande, jag har ett evigt behov av bekräftelse, jag klarar inte av saker om jag inte blir pushad till det. Om jag verkligen sliter mig själv i kragen, då kan jag fixa det. Men de flesta projekt jag startar fortsätts inte om ingen sparkar mig i baken. Rätt så värdelöst egentligen. Som att jag skulle försöka gå ner i vikt, jag la ju ner efter en vecka. Jag är för lat! Och då blev jag ändå pushad, men det var inte tillräckligt. Jag försökte pusha mig själv men det gick inte. Jag är för lat! Jag väger ca tio kilo för mycket, mitt BMI är för högt. Jag måste skärpa mig. Men jag orkar inte.
Precis. Jag behövde skriva detta.
Den skrevs den 10 oktober.
Jag tänker att... man lever fan bara en gång. Men ändå är jag nog ganska rädd för att leva fullt ut. Jag får så lätt dåligt samvete för saker som egentligen är rätt så menlösa. Jag kan se bilder på mig själv, mitt beteende, mitt allmänna sätt att vara. Det är ganska läskigt egentligen. Många av mina vänner ser bara en sida av mig, den som jag är på fester; Jag är Sir TafsAlot, dricker mängder, är supersocial, vill synas. Det jag som är våghalsigt, gör saker som jag känner ”Varför” när jag gör det. Jag älskar det jaget. Samtidigt som jag hatar det.
Men det är det ganska så ytliga Jaget som jag har. Sen finns det en annan sida av mig, den sidan av mig som är… Jag… alltså, det Jag som känns rätt. Vissa av er känner till det. Jaget som gillar att läsa, mysa framför brasan, ha häftiga högljudda diskussioner om saker, sova i varandras famn mitt på dagen.
Jaget som tycker om att krypa upp bland täcken och kuddar och
bara njuta av det mjuka.
Jaget som älskar färger, prasslet av höstlöv under fötterna, plocka äpplen direkt från träden, sitta på en brygga och lyssna på vattnets kluckande, känna mjukt gräs mellan fingrarna, gå nattpromenader under stjärnklar himmel. Jaget som har så djupa och fruktansvärt underbara, förjävliga, upplyftande, glädjande, deprimerande tankar inom sig. Det lilla Jaget inom mig som är ett naturbarn. Det naturbarn jag är uppvuxen som. Jag tycker om att klättra i träd, åka kana över isfläckar på gatan, rulla ner för backar. När det Jaget får komma fram, när det uppmuntras och inte tas som barnsligt, då mår jag nog som bäst när jag tänker efter.
Visst, jag älskar att festa, det är klart, annars skulle jag inte göra det! Fest är skitkul, umgås med sina vänner, njuta av goda drycker, prata, flumma och få fram nya sidor hos sig själv. Men vissa saker känner jag att… det går inte ihop med… mig! Jag kan inte förklara det. Det känns som om vissa saker bara är fel ibland. Till exempel att jag har börjat röka vattenpipa. Det är något som känns underligt. Ja, jag tycker det är jättegott men, det är nikotin! Det är fan inte bättre än att sticka en cigg i käften. Jag försöker tänka Oh well, du får ju inte cancer av detta. Men hypokondrikern i mig säger emot. Ständigt. Vad jag än gör så finns det risk för sjukdom. Alltid.
Ska köpa handdesinfektionsmedel på måndag. Underbart!
Det är ju så! Jag hatar min hjärna. Kanske borde gå och försöka ordna upp det här med hypokondrin. Men alltså… vart fan då i Kristinehamn?
Hypokondri är åtkomligt för behandling med samtalsterapi, som kan göra symtomen hanterbara för den enskilde och därmed ge möjligheter till ett hanterbart vardagsliv.
Oron och rädslan för fysiska sjukdomar kvarstår men på en lägre nivå. Vid svåra besvär, där ängslan övergått i ett ångesttillstånd, kan ångestdämpande läkemedel var nödvändiga under inledningsfasen av samtalsterapin.
Låter ju lovande eller hur? Mycket trevligt.
Det plus medicin för Dariers. Kanske kan fråga på vårdcentralen i samma veva.
Ämnesskutt… eller det är det egentligen inte men… anyway.
Jag är så lycklig över alla mina vänner. Hur många gånger har man inte hört ”Den som inte har vänner har inget liv”… det stämmer så väl, i alla fall på mig. Jag skulle inte ha överlevt. Tanken på total ensamhet, den är för hemsk för att ens tänkas på… och trots gör jag det. Ofta. Och länge. Tankar på döden. Total terror då tankar om döden kommer. Men det har jag textat ner så ofantligt många gånger nu.
Jag är rädd för förändring, att göra saker på egen hand, att göra stora saker. Förändring kan innebära död. Det är det jag menar med att jag är rädd för att leva fullt ut. Det är läskigt. Jag vill så mycket med mitt liv, men jag behöver extrema knuffar i ryggen, även smällar i ansiktet ibland för att ta mig dit jag vill. Jag behöver ständigt peppande, jag har ett evigt behov av bekräftelse, jag klarar inte av saker om jag inte blir pushad till det. Om jag verkligen sliter mig själv i kragen, då kan jag fixa det. Men de flesta projekt jag startar fortsätts inte om ingen sparkar mig i baken. Rätt så värdelöst egentligen. Som att jag skulle försöka gå ner i vikt, jag la ju ner efter en vecka. Jag är för lat! Och då blev jag ändå pushad, men det var inte tillräckligt. Jag försökte pusha mig själv men det gick inte. Jag är för lat! Jag väger ca tio kilo för mycket, mitt BMI är för högt. Jag måste skärpa mig. Men jag orkar inte.
Precis. Jag behövde skriva detta.
Pinsam.
Jag skäms fan!
Kom fram till det nu. Eller ja, det är nu jag kommer till skott med att acceptera och skriva ner det. Jag måste ju ha så vidrigt dåligt självförtroende! Alltså, jag pladdrar som en hypad papegoja och jag hatar det!
Jag kan liksom prata om något som intresserar mig utan att tänka mig för, pladder pladder!
Jag tänker liksom inte på huruvida de lyssnande tycker det är intressant eller inte. Och så mår jag dåligt när jag slutar prata, eller när vi sk åt känner att jag slösat bort deras värdefulla minuter på mitt flödande snack. Jag ursäktar mig alltid för att jag pratar för mycket, jag vet det, men jag kan inte hjälpa det. Jag har blivit tillsagd och några i min familj att jag ska sluta be om ursäkt för mig själv men jag kan inte. Jag gör det ju med all rätt! Jag känner att de som behöver lyssna på mig förtjänar en ursäkt.
Visst det låter alltid så här
-Förlåt att jag pratar så!/Jag kan inte hålla käft/Säg till om jag ska vara tyst/Men GUD, säg till mig.
-Nej det är lugnt/Prata på/Det är roligt att lyssna
etc.
Det stör mig. Vadå Det är lugnt? Vadå "roligt" ? Vad är det som är så nedrans kul att lyssna på? Jag är pinsam.
Jag förstår inte.
Fy fan.
Slut på självömkan.
Kom fram till det nu. Eller ja, det är nu jag kommer till skott med att acceptera och skriva ner det. Jag måste ju ha så vidrigt dåligt självförtroende! Alltså, jag pladdrar som en hypad papegoja och jag hatar det!
Jag kan liksom prata om något som intresserar mig utan att tänka mig för, pladder pladder!
Jag tänker liksom inte på huruvida de lyssnande tycker det är intressant eller inte. Och så mår jag dåligt när jag slutar prata, eller när vi sk åt känner att jag slösat bort deras värdefulla minuter på mitt flödande snack. Jag ursäktar mig alltid för att jag pratar för mycket, jag vet det, men jag kan inte hjälpa det. Jag har blivit tillsagd och några i min familj att jag ska sluta be om ursäkt för mig själv men jag kan inte. Jag gör det ju med all rätt! Jag känner att de som behöver lyssna på mig förtjänar en ursäkt.
Visst det låter alltid så här
-Förlåt att jag pratar så!/Jag kan inte hålla käft/Säg till om jag ska vara tyst/Men GUD, säg till mig.
-Nej det är lugnt/Prata på/Det är roligt att lyssna
etc.
Det stör mig. Vadå Det är lugnt? Vadå "roligt" ? Vad är det som är så nedrans kul att lyssna på? Jag är pinsam.
Jag förstår inte.
Fy fan.
Slut på självömkan.
Vänskap, fylla, kärlek, smärta, ångest.
Nu har jag varit på snudden skamligt dålig på att uppdatera bloggen.
Men nu ska jag väl försöka få ner lite text.
Helgen har varit... rätt så galen och härlig måste jag säga.
I fredags så träffade jag Hannah, Ann och Sandra! Det var jättekul att träffa dom! Helt underbart att se deras ansikten, att få krama om dom. Jag träffade dom i skolan och i och med det så träffade jag Svampen, Göte, Maud, Öivind och Jenny med! Jenny är med barn! Awesome. Sen gick vi hem till Hannah, kollade på TV och myste. Sen vid fyra så gick jag och mötte Börje.
Skulle det ju vara skol/klass/avskedsfest med förfestande, krog och efterfest på kvällen.
Det blev inställt, eller ja, de flesta i klassen bangade och då kände jag att jag inte orkade.
Så jag och min man började kröka helt ensamma i stället! Så jävla tragiskt egentligen men what the hell.
Jag blev onykter för första gången sen den 22 augusti(!) ... ca 41 dagar det tror jag.
Vodkadrinkar med frysta jordgubbar, citronvin och hög musik. Efter ett tag så vandrade vi ut, skuttade in på Snuskboa och köpte äppeltobak. Jag var packad. Hoppade in på Ankaret där det var... vi två... plus en till. Vi delade på en Orgasm. Jag blev mer packad. Gick till kyrkan, jag posade lite vid dörren. Det var skojigt. Kom hem, riggade vattenpipan, sen satt vi och bolmade och drack Vodka&Cola till soundtracket från Hair.
Leka hippies.
Ett tag senare så blev det sängen, sov dåligt och blev bakis som ett as.
Jag förtjänar det, "alkis"-Beeriz i farten. Tur att bakfylla och "illamåendemedel" finns, annars skulle jag nog dött för längesen. Men anyway.
Lördag. Mitt och Börjes 1000-dagarsjubeleum. Jao. Vi gick upp vid tio, åt frukost, sen gick vi och handlade socker, margarin och nudlar. Bakfyllan försvann snabbt som vanligt. Kom hem och bakade tårta. Den failade lite i formen men den blev superduperGOD!
Vi åt den på kvällen. Vi lagade en god lunch som blev Nudel&kycklingryta. Slötid.
Tittade på skräckfilmen Behind the Mask, slöade... ja... På kvällen så lagade vi pitabröd med köttfärs och grönsaker. Mumsigt. Vi såg på mer film. Sen så tittade vi på porrfilmen Vampire Extacy. Den var... tråkig! Mycket Hot Stuff (personer) i den och mycket bröst... bortsett från det så var den ganska ovärd.
Sen sent på kvällen så fick jag en av mina trevliga, panikartade ångestattacker igen. Bölade ögonen ur mig, insåg ännu en gång hur jävla ovärd jag är egentligen. Så nedrigt hjälplös. Jag avskyr att inte kunna hjälpa, att inte veta något om framtiden, att alltid vara en börda. Jaja, inte mer om det.
På allt detta så hade jag extrem magvärk (som sitter i ännu i skrivande stund).
Men för att muntra upp mig så sa Börje åt mig att rota upp en rolig, tecknad film och så tåg han fram våran tårta. Åt tårta, såg på halva Asterix & Obelix och Britterna. Sova sen.
Idag då. Sov ganska länge, gick upp. Eftersom vi gick upp såpass sent så blev det lunch till frukost om ni förstår vad jag menar. Lagade köttfärsgryta med nudlar. Mums! Kollade klart på Asterix. Efter det så... hohoho...
Okej. Okej... ni som vet kommer förstå detta.
Det gjorde knappt ont idag! Det var tillochmed ganska skönt! Me goes Happy Dance!
Jao. Han åkte hem med 18:19-tåget, mamma skjutsade hem mig till pappa. Och nu har jag suttit här sen halv sju ungefär. Ska skutta upp till TV:n strax tror jag. Pappa kommer hem snart.
Nu har jag iallafall skrivit något.
Ha det.
Men nu ska jag väl försöka få ner lite text.
Helgen har varit... rätt så galen och härlig måste jag säga.
I fredags så träffade jag Hannah, Ann och Sandra! Det var jättekul att träffa dom! Helt underbart att se deras ansikten, att få krama om dom. Jag träffade dom i skolan och i och med det så träffade jag Svampen, Göte, Maud, Öivind och Jenny med! Jenny är med barn! Awesome. Sen gick vi hem till Hannah, kollade på TV och myste. Sen vid fyra så gick jag och mötte Börje.
Skulle det ju vara skol/klass/avskedsfest med förfestande, krog och efterfest på kvällen.
Det blev inställt, eller ja, de flesta i klassen bangade och då kände jag att jag inte orkade.
Så jag och min man började kröka helt ensamma i stället! Så jävla tragiskt egentligen men what the hell.
Jag blev onykter för första gången sen den 22 augusti(!) ... ca 41 dagar det tror jag.
Vodkadrinkar med frysta jordgubbar, citronvin och hög musik. Efter ett tag så vandrade vi ut, skuttade in på Snuskboa och köpte äppeltobak. Jag var packad. Hoppade in på Ankaret där det var... vi två... plus en till. Vi delade på en Orgasm. Jag blev mer packad. Gick till kyrkan, jag posade lite vid dörren. Det var skojigt. Kom hem, riggade vattenpipan, sen satt vi och bolmade och drack Vodka&Cola till soundtracket från Hair.
Leka hippies.
Ett tag senare så blev det sängen, sov dåligt och blev bakis som ett as.
Jag förtjänar det, "alkis"-Beeriz i farten. Tur att bakfylla och "illamåendemedel" finns, annars skulle jag nog dött för längesen. Men anyway.
Lördag. Mitt och Börjes 1000-dagarsjubeleum. Jao. Vi gick upp vid tio, åt frukost, sen gick vi och handlade socker, margarin och nudlar. Bakfyllan försvann snabbt som vanligt. Kom hem och bakade tårta. Den failade lite i formen men den blev superduperGOD!
Vi åt den på kvällen. Vi lagade en god lunch som blev Nudel&kycklingryta. Slötid.
Tittade på skräckfilmen Behind the Mask, slöade... ja... På kvällen så lagade vi pitabröd med köttfärs och grönsaker. Mumsigt. Vi såg på mer film. Sen så tittade vi på porrfilmen Vampire Extacy. Den var... tråkig! Mycket Hot Stuff (personer) i den och mycket bröst... bortsett från det så var den ganska ovärd.
Sen sent på kvällen så fick jag en av mina trevliga, panikartade ångestattacker igen. Bölade ögonen ur mig, insåg ännu en gång hur jävla ovärd jag är egentligen. Så nedrigt hjälplös. Jag avskyr att inte kunna hjälpa, att inte veta något om framtiden, att alltid vara en börda. Jaja, inte mer om det.
På allt detta så hade jag extrem magvärk (som sitter i ännu i skrivande stund).
Men för att muntra upp mig så sa Börje åt mig att rota upp en rolig, tecknad film och så tåg han fram våran tårta. Åt tårta, såg på halva Asterix & Obelix och Britterna. Sova sen.
Idag då. Sov ganska länge, gick upp. Eftersom vi gick upp såpass sent så blev det lunch till frukost om ni förstår vad jag menar. Lagade köttfärsgryta med nudlar. Mums! Kollade klart på Asterix. Efter det så... hohoho...
Okej. Okej... ni som vet kommer förstå detta.
Det gjorde knappt ont idag! Det var tillochmed ganska skönt! Me goes Happy Dance!
Jao. Han åkte hem med 18:19-tåget, mamma skjutsade hem mig till pappa. Och nu har jag suttit här sen halv sju ungefär. Ska skutta upp till TV:n strax tror jag. Pappa kommer hem snart.
Nu har jag iallafall skrivit något.
Ha det.
